Extremhögerns framtåg stramar åt offentliga tjänster och ökar fackrörelsens ansvar

Det räcker inte längre att endast försvara sig mot extremhögerns ökande popularitet, utan nu behövs det handlingar. När attacken är internationell måste även motståndet vara det. Vi behöver en motkraft mot extremhögerns internationella nätverk.

Fackrörelsen måste samarbeta internationellt, ordna gemensamma kampanjer och kraftigt och synligt förbinda sig till att offentliga tjänster är en av demokratins grundstenar – inte bara en utgift, utan en förutsättning för samhällets stabilitet.

Jag deltog i ett internationellt seminarium i Paris, där fackliga aktörer från olika håll i Europa och USA tillsammans diskuterade extremhögerns framfart. Vi gick igenom hur den påverkar politikens gränser och utmanar de offentliga tjänsterna, arbetstagarnas ställning och demokratins strukturer.

Den spända politiska atmosfären i både Europa och USA påverkar direkt både de offentliga tjänsterna och arbetstagarnas rättigheter. Bakom det som sker i olika länder ligger samma dynamik: extremhögern eftersträvar att skifta den politiska debattens gränser och försvaga institutioner som upprätthåller jämställdhet, jämlikhet, social stabilitet och demokratiska strukturer i arbetslivet.

Finlands regering längst högerut sedan 1930-talet

I Finland är extremhögerns retorik redan inbäddad i regeringspolitikens kärna. Nedskärningarna i de offentliga tjänsterna, uppluckringen av arbetsmarknadens regelverk och den strama invandringspolitiken reflekterar en ideologisk vändning i regeringskoalitionen. Forskare har beskrivit regeringen som den mest högerinriktade sedan 1930-talets politiska omställning.

Även i många andra länder är högerpopulism inte längre ett marginellt fenomen, utan allt vanligare. I Italien har högerextremt tänkande under årtionden normaliserats som en del av det politiska fältet, vilket har gjort gränserna mellan den traditionella högern och den radikala högern suddiga. Samtidigt har regeringen främjat reformer av rättssystemet som kritiker anser vara verktyg för maktcentralisering.

De italienska fackförbunden har inte attackerats bara inom politiken, utan även direkt och fysiskt. Till exempel i oktober 2021 stormade högerextremister från Forza Nuova Italiens största fackförbunds, CGIL:s, huvudkontor i Rom och orsakade omfattande skador i lokalerna. Flera av dem har sedermera dömts till långa fängelsestraff.

I USA sitter den auktoritära högern nu inom statsförvaltningen, inte bara i utkanten av den. Project 2025, styrdokumentet för Trumps administration, eftersträvar att radikalt förändra statens verksamhet genom att försvaga de offentliga tjänsterna, ämbetsverkens opartiskhet och jämlikhetsarbetet. Samtidigt bedömer säkerhetsmyndigheterna att högerextremister med rasistiska motiv fortsättningsvis är ett av de farligaste interna hoten i landet.

Extremhögern utnyttjar folks besvikelse

Samma utveckling syns på flera sätt i Europa. I Spanien har extremhögern vuxit till den tredje största politiska kraften som en motreaktion till politisk förtroendebrist och besvikelse gentemot socialpolitiken. Fastän partiet inte ännu kommit in i regeringen växer dess inflytande fort.

I Nederländerna har extremhögern upprepade gånger format det största partiet. Hela sju partier som klassificerats som högerextrema är verksamma i parlamentet, men deras politiska makt begränsas av de andra partiernas ovilja att forma en regering med dem. Detta har emellertid inte bromsat normaliseringen av högerextrema teman eller förhindrat radikala gaturörelser, såsom det snabbt växande Defend-nätverket, från att sprida sig till olika delar av landet.

På Europeiska federationen för offentliganställdas förbund EPSUs föregående kongress påmindes vi om att högerextremistiskt tänkande för med sig motstånd mot fackrörelsen samt attacker mot mänskliga rättigheter och demokrati.

Rättsstatsprincipen är hotad i alltför många europeiska länder. Olika länder har egna särdrag, men grundorsakerna är desamma: otrygghet, nedbrutna tjänster, ekonomisk osäkerhet och politisk besvikelse. När folk inte upplever att de blir hörda, erbjuder extremiströrelser simpla förklaringar och tydliga fiender. Samtidigt drabbas fackrörelser av systematiska svartmålningskampanjer och en strävan att begränsa deras roll som en demokratisk motkraft.