Fackförbundet JHL:s enkät avslöjar: Missförhållanden vid daghemmen förblir dolda, orsaken är att småbarnspedagogerna är rädda för att bli betraktade som besvärliga

En omfattande enkät som fackförbundet JHL har gjort avslöjar att lagparagrafen om anmälningsskyldighet för dem som arbetar inom småbarnspedagogiken som trädde i kraft år 2021 i praktiken inte fungerar alls. Praxisen om skyldigheten har informerats dåligt om till arbetstagarna, över en tredjedel av enkätens respondenter kände inte alls till anmälningsskyldigheten.

Också rädsla för konsekvenser tystar ner arbetstagarna.

En ny punkt om anmälningsskyldighet för personalen lades hösten 2021 till i lagen om småbarnspedagogik. Den förutsätter att de som arbetar inom branschen gör en skriftlig anmälan alltid när de i sitt arbete upptäcker missförhållanden eller hot som äventyrar barnets vård. Anmälan ska göras utan dröjsmål.

– Lagändringen hade ett gott syfte men för närvarande verkar den inte fungera. Arbetstagarna kan inte antingen på grund av tidsbrist eller vågar inte av rädsla för konsekvenserna göra anmälningar även om det finns skäl, konstaterar JHL:s ordförande Päivi Niemi-Laine.

JHL anser att lagrummet ifråga borde ändras.

– Det borde så fort som möjligt uppdateras så att det fungerar och samtidigt betjänar branschens arbetstagare och barnen bättre, säger Niemi-Laine.

Enkäten om anställningsvillkoren inom småbarnspedagogiken som JHL gjort besvarades senaste år av 2 300 proffs inom småbarnspedagogiken.

– Vi frågade om branschens aktuella arbetslivsfrågor på ett heltäckande sätt och många oroande faktorer framkommer. Särskild uppmärksamhet fästes vid punkten som gällde anmälningsskyldigheten.  Det framkom att många inte känner till lagrummet tillräckligt bra och till och med att felaktiga uppfattningar om det förekommer, säger JHL:s sakkunnig i yrkesinriktad verksamhet inom pedagogik och handledning Sanna Pihakivi.

Totalt 39,8 procent av dem som besvarade enkäten sade att de antingen inte känner till anmälningsskyldigheten eller inte fått information av sin arbetsgivare om den och frågor i anknytning till den.

Felaktiga uppfattningar, tidsbrist, tvekan…

Ur enkäten framkommer också att cirka 86 procent av dem som känner till anmälningsskyldigheten inte hade anmält de missförhållanden eller hot om missförhållanden som de upptäckt.

– Arbetsgivarens reaktion på anmälningarna är klart och tydligt för lam. Anmälningarna kan stanna i chefernas byrålådor. Så har det också gått, suckar Pihakivi.

I många svar framkommer också att man måste be chefen om tillstånd för att få göra en anmälan.

Pihakivi påminner om att det inte behövs tillstånd för att göra en anmälan. Om man inte ingriper i de missförhållanden på arbetsplatsen som ligger till grund för de skriftliga anmälningarna, är följande mottagare kommunens ledande tjänsteinnehavare för småbarnspedagogik. Hen är i sin tur skyldig att styra upp korrigeringen av missförhållandet och vid behov föra frågan vidare till branschens tillsynsmyndigheter.

– De missförhållanden som behöver rättas till ska föras fram. Endast så kan man ingripa i dem. Branschens smärtpunkter måste synliggöras för beslutsfattarna.

På många arbetsplatser inom småbarnspedagogiken råder en uppfattning om att anmälningsskyldigheten gäller endast tillräckligt personalantal.

– Utöver avvikande från personaldimensioneringen ska man ändå rapportera om precis allt som äventyrar barnets välbefinnande, tillväxt, utveckling och inlärning på daghemmet under vårddagen. Det här kan inte betonas tillräckligt, preciserar Niemi-Laine.

Niemi-Laine konstaterar också att anmälan av missförhållanden inte bara är en rättighet som småbarnspedagogerna har, utan också en skyldighet utgående från sin ställning.

Anmälningsskyldigheten kan således gälla bland annat missförhållanden i småbarnspedagogikens utrymmen, vårdplatsens verksamhetskultur eller iakttagandet av barnets plan för småbarnspedagogik. Och utan vidare också osaklig eller olämplig behandling av barn.

– Anmälan av problem får givetvis inte medföra att man blir betraktad som en nagel i ögat eller att arbetet försvåras, betonar Pihakivi.

Av dem som besvarat JHL:s enkät säger ändå nästan var femte att de tvekar att göra en anmälan just av rädsla för konsekvenser.

Den här rädslan framkommer tydligt:
”Chefens ”attackerande” och bortförklarande mottagande, då missförhållanden påtalas. Man vågar inte göra anmälan då man vet att man själv blir dåligt bemött.”
”Det har förbjudits oss.”
”Barnskötarna får inte göra anmälan hos oss!”

Fackförbundet JHL preciserar att man med anmälningsskyldigheten eftersträvar nytta både för barnen och arbetstagarna. Pihakivi uppmuntrar arbetstagarna inom småbarnspedagogiken att ta praxis beträffande anmälningsskyldigheten på tal på arbetsplatsen och att modigt nappa på möjligheten som erbjuds.

– Det är tokigt att vi skapat denna praxis med syftet att förbättra branschen och påtala problempunkter både för myndigheterna och beslutsfattarna, men nu varken kan, hinner – eller vågar – utnyttja möjligheten.

Mer information:
ordförande Päivi Niemi-Laine, 040 702 4772
sakkunnig i yrkesinriktad verksamhet Sanna Pihakivi, 050 439 7541