Arbetsgivarkoordinering kör arbetsmarknaden i väggen

Arbetsmarknaden håller på att driva in i en aldrig tidigare skådad härva av förhandlingar och arbetskonflikter när arbetsgivarförbunden bevakar varandra och har bunkrat in sig för att vänta på teknologiindustrins initiativ. Statens och evangelisk-lutherska kyrkans områden var de senaste att bli inblandade i mitten av januari.

Statsarbetsgivaren uttryckte saken rätt så tydligt i sitt eget pressmeddelande (på finska): ”Arbetsmarknadsläget är just nu mycket hektiskt inom flera branscher. Statsarbetsgivaren fortsätter sina förhandlingar senare denna månad och eftersträvar nya avtal innan de nuvarande avtalen går ut i slutet av februari”.

Arbetsgivarkoordineringen har gått in i en ny fas när inte bara arbetsgivarförbunden utan även statsmakten och kyrkan ger förhandlingsmakten över sin personals anställningsvillkor till de privata branschernas arbetsgivarförbund. Senast nu är det skäl att fråga hur detta skiljer sig från den centrala uppgörelsen som EK så motsätter sig? Den ”självständiga lösningen” som alla parter i statens förhandlingar hade betonat spolades ner efter trettondagen på arbetsgivarens initiativ.

Parterna var så nära en lösning att det inte fanns någon vettig orsak att avbryta förhandlingarna den 12 januari. Det enda skälet som kvarstår är att statsarbetsgivaren har förbundit sig till arbetsgivarnas gemensamma koordinering.

Som en direkt följd av att förhandlingarna dragit ut på tiden måste löntagarorganisationerna enligt tidtabellen som man kom överens om i våras, eftersom man inte lyckades komma överens om löneförhöjningarna för det andra året (2023) inom den utsatta tiden eller ens inom den utökade tidsfristen. Nu är vi alltså i en situation där båda områdenas avtal går ut i slutet av februari.

Förhandlingarna vid borden blir i fortsättningen svårare på grund av att det härefter även måste förhandlas om de s.k. textmålsättningarna, dvs. bland annat arbetstidsbestämmelser och frågor gällande arbetslivets kvalitet. När det gäller lönelösningen är det möjligt att även löneförhöjningarna för 2024 kommer att diskuteras. Det blir alltså åtminstone inte färre frågor att förhandla om och förhandlingarna blir inte lättare. JHL kritiserade omedelbart statsarbetsgivarens ansvarslösa beslut att avbryta förhandlingarna. Tre organisationer som representerar soldater vid staten tog också undantagsvis ställning till situationen separat (på finska).

Allt som allt är det sorgligt att statsarbetsgivaren och kyrkans avtalsbransch inte hade mod att förhandla fram sina egna lösningar, trygga sin personals inkomstutveckling och nå arbetsfred inom hela den offentliga sektorn. Man skulle tro att statsmakten i den nuvarande världspolitiska situationen skulle vara intresserad av att upprätthålla arbetsfreden till exempel inom de kritiska säkerhetsbranscherna.

I den här bloggtexten har jag behandlat situationen främst ur den offentliga sektorns perspektiv, men även förhandlingarna inom JHL:s privata sektor har kört fast på samma vis och av samma orsaker, utan att avtalsområdena har kunnat påverka det.