Tvång eller avtalsfrihet?
Det är sällan man har tillfälle att uppleva en sådan uppslutning kring arbetsmarknadsfrågor som under #STOP- demonstrationen fredagen den 18.9 i Helsingfors. Finlands tre centralorganisationer AKAVA, STTK och FFC gjorde gemensam sak och arrangerade ett massmöte mitt i huvudstaden. Enligt media- och myndighetsuppgifter deltog cirka 30 000 fackligt aktiva i demonstrationen. Runtom i landet har man arrangerat liknande tillställningar och uppslutningen vid dessa har också varit god.
Regeringen Sipilä har gått in för att försöka förbättra landets konkurrenskraft. Enligt Sipilä skulle detta bäst kunna göras genom en minskning av arbetets enhetskostnader. Regeringens tanke har varit att man på arbetsmarknaden skulle kunna komma överens om en sådan nedgradering av anställningsvillkoren att man kunde uppnå en konkurrensfördel på fem procent i förhållande till bland andra Sverige och Tyskland. Med detta i sikte inledde Sipilä de så kallade samhällsfördragsförhandlingarna i samband med regeringens tillträde i våras. Tidtabellen var för snäv och agendan för ensidig, så förhandlingarna misslyckades. För fackens del fanns inga möjligheter att inleda seriösa förhandlingar i ett utgångsläge där arbetsgivarna gömde sig bakom regeringens rygg och inte kom med egna initiativ till förhandlingsbordet. Inom FFC var man inte heller beredd att binda upp sig till en försämring av kollektivavtalsbestämmelser motsvarande 5 procent medan kollektivavtalen ännu var ikraft.
I augusti gjorde regeringen, i samarbete med den tidigare riksförlikningsmannen Juhani Salonius, ett nytt försök. Fackföreningscentralerna gjorde den 14.8 ett gemensamt förslag med frågor som borde lösas i samband med förhandlingarna. Regeringen och arbetsgivarna tog emot förslaget, men det behandlades enligt utsago överhuvudtaget inte under förhandlingarna. Fortfarande uppträdde arbetsgivarorganisationerna totalt passiva i sammanhanget och förde inte fram egna förslag. Varför?
Regeringen Sipilä har hela tiden verkat gå arbetsgivarsidans ärenden och det finns inget tryck på den privata näringslivscentralen EK att överhuvudtaget göra något i detta sammanhang. Man räknar kallt med att om man inte vid förhandlingsbordet kommer åt att minska arbetsgivarkostnaderna, så sköter regeringen frågan genom att ensidigt föra vidare lagförslag som fixar läget för arbetsgivarna. Förhandlingarna misslyckades därför en andra gång och regeringen meddelade att man går in för att med egna åtgärder förbättra landets konkurrenskraft.
Regeringens initiativ i frågan lät inte vänta på sig och för några dagar sedan presenterade man en lista över åtgärder man skulle forma till lagförslag. Förutom direkt materiella frågor innehöll listan också principiella utmaningar.
Regeringen meddelade den 8 september att man bland annat tänker begränsa semesterrätten, vilket i första hand skulle slå hårt mot den offentliga sektorn. Inom den offentliga sektorn har vi under gångna år avtalat om mindre löneförhöjningar i utbyte mot bättre semesterbestämmelser än vad semesterlagstiftningen känner till. Regeringen avser även att införa en karensdag vid sjukledighet och sänka sjukledighetsersättningarna till 80 procent av lönen för sjukledighetsdagarna 2-9. En rejäl nedgradering av nuvarande nivåer, alltså.
Vidare har regeringen tänkt göra vissa söckenhelger till oavlönade lediga dagar, halvera övertidsersättningarna och minska söndagsersättningarna med 25 procent. Detta skulle göras med tvingande lagstiftning, vilket skulle innebära att dessa nya spelregler skulle forma ett tak för vad som får överenskommas på arbetsmarknaden med kollektivavtal. Ändringarna skulle träda i kraft efter att nuvarande kollektivavtal går ut.
Allt detta skulle genomföras i direkt konflikt med gällande arbetsmarknadspraxis och i konflikt med avtalsfriheten. Regeringens planer skulle kollidera med ett antal internationella ILO- konventioner som nationen förbundit sig till. Man skulle blunda för den internationella principen att lagen skyddar den svagare parten. En del av regeringens förslag är dessutom eventuellt direkt grundlagsvidriga.
När man utöver detta från regeringens håll avser att radikalt skära i a-kassasystemet och försämra skrivningarna i arbetsavtalslagen, är det inte att undra på om fackorganisationerna och deras medlemmar reagerar och drar ut på gatorna.
Med fredagens demonstration ville man försvara arbetsmarknadsorganisationernas rätt att fritt komma överens om arbets- och tjänstevillkor och motsätta sig regeringens ensidiga beslut om att med tvingande lagstiftning försvaga löntagarnas arbetsvillkor.
Fackföreningsrörelsen säger alltså nej till tvång, men ja till förhandlingar och avtalande.
Denna vecka får vi se hur detta utvecklas. FFC:s beslutande organ tar ställning till situationen under veckan och vår egen förbundsstyrelse granskar situationen torsdagen den 24 september. Sipilä har gett arbetsmarknadsparterna tid till månadens slut att komma med ersättande förslag till det som regeringen kokat ihop.