Gå till innehållet

Äntligen kvinnofrid

Redan år 1280 instiftade Sveriges kund Magnus Ladulås kvinnofrid i dåvarande Sverige, av vilket även Finland var en del. Birger jarl beslöt att lagen också ska gälla i rikets nya områden. År 1316 utsträcktes kvinnofriden till Karelen. Kvinnornas rättigheter och ställning har naturligtvis förbättrats mycket sedan de åren, även om jämställdheten fortfarande inte är fullkomlig. I vissa jämställdhetsfrågor har Finland till och med gått förbi sitt gamla värdland Sverige. Trots det syns den beklagliga traditionen att reda ut saker med nävarna i stället för med ord fortfarande i Finland. Finland kritiseras för våldet mot kvinnor också i Amnestys nyligen publicerade människorättsrapport. Således är Finland tyvärr ett farligt land för kvinnor. Det finska våldet berör likaså män, skillnaden är dock vem som slår. Män utsätts för våld på gatorna, kvinnor i nära förhållanden.

Oftast riktas våldet mot samhällets minst gynnade grupper. I Finland är situationen delvis annorlunda. Vår lagstiftning behandlar människor mycket jämlikt. Finska kvinnor är aktiva på många sätt. Finska kvinnor är högre utbildade än männen. Finska kvinnor är engagerade i arbetslivet, liksom männen. De är fackligt organiserade. De deltar i val till och med mer aktivt än männen.

Kvinnor är väl representerade i riksdagen och i landets regering. Vi har haft en kvinnlig president, en kvinnlig biskop, Finlands Bank har haft en kvinnlig chefdirektör och kvinnor har innehaft många sådana befattningar i samhället som skulle vara svåra att uppnå i övriga delar av världen. Trots det utför kvinnor en större del av hushållsarbetena än männen. Snälla flickor har vuxit upp och blivit kompetenta kvinnor. Men ekonomisk jämställdhet eller fysisk integritet har de inte ännu uppnått.

Europarådets Istanbulkonvention förpliktar oss som medlemsländer att främja kvinnofrid mer än någonsin tidigare. Finland har ratificerat konventionen och den trädde i kraft i augusti i fjol. Jämställdhet mellan kvinnor och män är ett spetsprojekt för Sipiläs regering.

Kvinnor är inga helgon, även de kan bruka våld mot sin make, sina barn och andra närstående. Det är oförsvarligt. Men det får inte stänga våra ögon för det faktum att en klar majoritet av våldshandlingarna begås av män och att de ofta är riktade mot kvinnor.

Det måste bli ett slut på det sexuella våldet och trakasserierna. Vi klarar av det, om vi verkligen vill se till att denna skamliga tradition inte fortsätter. Vi behöver attitydförändringar, men vi behöver också skyddshem för offren och vi behöver dem nu. Vi behöver en kristelefon som har jour dygnet runt och trygghetspunkter där man kan ge första hjälp och styra våldsoffren till en trygg miljö. Vi måste ordna rehabiliterande verksamhet för grupper som behöver hjälp med sitt våldsamma beteende.

Det är uppenbart att vi känner till goda sätt att sköta människor och ärenden, men det förutsätter tillräckliga resurser. Att skära ned resurserna som behövs för att trygga skyddshemmens och jourtelefonernas verksamhet kommer inte att lyfta Finland någonstans. Nonchalans i dessa frågor kommer att kosta mycket dyrt både humant och till och med ekonomiskt.

Det ökade migrationsflödet i Finland och i övriga Europa har också gett det internationella perspektivet en starkare betydelse än tidigare. Människan brutaliseras av krig – även mer så av inbördeskrig. Det har även vår eget lands historia visat. I de senaste tidernas krig har vi fått vittna hur förstörelsen och grymheterna riktas mot civilbefolkningen – speciellt mot kvinnor och barn, vilket har lyft fram de mänskliga rättigheternas betydelse. Våldet handlar oftast om extremt sexuellt våld som är en del av den återupplivade hatet mot kvinnor och deras rättigheter.

Kampen mot sådant hör till oss alla, oberoende av förövarens bakgrunder. Den kampen har vi inte råd att förlora.

Jag önskar er en fin internationell kvinnodag utan rädsla!

***
Foto: Lasse Keltto

Jätä kommentti

Sähköpostiosoitettasi ei julkaista. Pakolliset kentät on merkitty *


*